Psaltaren 42:12

Varför är du så bedrövad (tyngd, nedbruten), min själ (hebr. nefesh), och varför är du så orolig [som ett upprört hav] inom mig? Förtrösta (hoppas; vänta aktivt; lita) på Gud (Elohim), för jag ska åter få tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] honom, min frälsning (ordagrant: mitt ansiktes befrielse/räddning) och min Gud (Elohim). [Som så ofta när det gäller repetitioner i hebreisk poesi är de inte helt ordagranna. Jämfört med vers 6 (där det är Guds ansikte) är det här psalmistens ansikte som refereras till. Ansiktsuttrycket speglar ju känslor, så här uttrycks hur psalmistens sorg och mörker (se vers 10) har vänts till ljus och glädje.]