Ordspråksboken 1:27

när den kommer över er likt en storm, när er undergång kommer som en virvelvind, när svårigheter (själslig vånda) drabbar er. [Bilden som målas upp här är dårarna som hatar och förlöjligar visheten. Till sist leder deras väg till fördärvet, och då är det i stället visheten som skrattar åt dem. Detta förstärker absurditeten i att trots upprepade varningar välja en dåraktig väg. Jag i den här versen syftar på den personifierade visheten, inte Gud. Han skrattar inte över olycka, han om någon kan sympatisera med mänskligt lidande. Han släcker inte ut en tynande låga, Jes 42:3, Jesus gråter över Jerusalem, se Luk 19:41, osv.]