Psaltaren78

En sång med visdom [hebr. maskil, en musikalisk eller litterär term; kan även betyda ”en välskriven sång”]. Av (för) Asaf. [Asaf var en av lovsångsledarna i templet på Davids tid, se 1 Krön 16:5. Hans namn betyder ”en som samlar”. Han anges som författare till tolv psalmer, se Ps 50 och Ps 73-83.] ______ Introduktion Lyssna (vänd era öron), mitt folk, till min undervisning (hebr. Torah), hör (böj era öron mot) orden från min mun.

Jag ska öppna min mun till liknelse (ett ordspråk – hebr. mashal), jag ska uppenbara (flöda, bubbla över med, berätta om) mysterier (mörka och förbryllande ord – hebr. chida) från äldre tider (fordom).

Sådant som vi hört och känner till och som våra fäder (förfäder) har återberättat för oss.

Vi ska inte dölja det för våra söner (våra barn), vi ska berätta för nästa generation om att prisa Herren (Jahveh), hans styrka och hans märkliga och underbara gärningar som han har gjort.

För han har grundat ett vittnesbörd i Jakob, och utvalt en undervisning i Israel [2 Mos 19-24] som han har befallt våra fäder att göra känd för sina söner (barn),

för att kommande generationer ska känna till dem, även de barn som ska födas i framtiden ska resa sig upp och återberätta för sina söner (barn),

för att de ska sätta sin förtröstan på Gud (Elohim) och inte glömma bort Guds (Els) gärningar utan hålla (vakta, bevara) hans bud. [5 Mos 6:6-9, 20-22]

Så ska de inte bli som sina fäder (förfäder), en envis och upprorisk generation. En generation som inte har sitt hjärta rätt [alltså ett hjärta som förlitar sig på sig själv i stället för på Gud] och vars ande inte stadigt är med Gud (El). [Asaf gör här tydligt att grundinställningen måste vara att alltid lita på Gud, att alltid välja att gå med Gud och ha sina prioriteringar i livet inordnade i Guds ordningar. Se även 5 Mos 9:6-7, 13, 24; 31:27; 32:5; Apg 2:40.]

Efraims söner [det norra riket Israel] var som bågskyttar med pilbågar men de vände tillbaka på stridens dag [de var fega och vågade/ville inte ta striden när det väl gällde]. [Kan syfta på 1 Sam 4:1-4 eller 1 Sam 28-31.]

De höll inte Guds (Elohims) förbund och vägrade att vandra enligt hans (Guds) undervisning [Torah – instruktionerna i Moseböckerna].

De glömde bort hans gärningar och alla underbara verk som han visat dem.

Inför deras fäder gjorde han under (förunderliga ting, mirakler) [plågorna, se 2 Mos 7-12] i Egyptens land, på Soans fält. [Soan var en stad i Nildeltat nära en forntida flodmynning i Medelhavet, dess grekiska namn var Tanis.]

Han delade havet och lät dem gå rakt igenom, han lät vattnet stå som en mur. [2 Mos 14:21-22]

Han ledde dem med ett moln på dagen och hela natten i ett ljus av eld. [Ps 105:39; 2 Mos 13:21; 4 Mos 10:34]

Han klöv klippor i öknen och gav dem rikligt med vatten som vore det ur djupen.

Han lät strömmar komma ur klippan och lät vattnet rinna som floder.

Ändå fortsatte de (kontinuerligt) att synda mot honom och vara upproriska mot den Högste (Elion) i öknen.

De fortsatte att fresta Gud (El) i sina hjärtan genom att be om mat utifrån sina begär.

Ja, de talade mot Gud (Elohim), de sa: Kan Gud (El) duka ett bord i öknen?

Se, han slog klippan så att vatten kom ut och strömmarna rann, kan han också ge oss bröd att äta eller förse sitt folk med kött? [2 Mos 16:2, 12-13, 31]

När Herren (Jahveh) hörde detta blev han vred och en eld tändes mot Jakob och även mot Israel upptändes vreden.

För de trodde inte på Gud (Elohim) och förtröstade (litade) inte på hans frälsning. [4 Mos 11:1-3]

Han befallde skyarna från ovan och öppnade himmelens dörrar.

Han lät manna regna över dem som mat och gav dem av himlens säd.

Människor åt änglars bröd, han gav dem proviant (full försörjning så de blev mätta).

Han lät östanvinden blåsa i himlen och med sin makt drog [ledde] han fram sunnanvinden.

Han lät kött regna över dem som stoft och bevingade fåglar som havets sand.

Han lät det falla mitt i deras läger, runt om deras boplatser.

De åt och blev fullständigt mättade, för han gav dem vad de längtade efter (önskade, åtrådde).

De var inte främmande för sin åtrå och maten var fortfarande i deras mun,

när Herrens (Elohims) vrede gick upp över dem och dödade de mest välmående (fetaste) bland dem och slog ner unga män i Israel.

Trots detta fortsatte de att synda (kontinuerligt) och litade inte (trodde inte) trots hans underbara gärningar.

Därför avslutade han deras dagar som ett andetag (i fåfänglighet – hebr. hevel), i meningslöshet och deras år i terror (plötslig skräck – hebr. behalah).

När han slog dem skulle de ha frågat efter (sökt, tagit sin tillflykt till, närmat sig) honom och vänt om och sökt Gud (El) ärligt.

De [Israels folk under ökenvandringen] kom ihåg att Gud (Elohim) var deras beskyddare (starka befästa klippa), och att Gud den Högste (El Elion) var deras Återlösare (befriare).

Men ändå bedrog de honom med sin mun (sina ord), och ljög för honom med sin tunga.

De höll inte fast (deras hjärtan var inte rätt och förankrade) vid honom, och de var inte trogna mot hans förbund.

Trots detta är han barmhärtig (känner han medlidande), han förlåter synd och vill inte förgöra. Det är så ofta han håller tillbaka sin vrede, och inte låter sin avsky [över synden och ondskan] bryta fram.

Han kom ihåg att de bara är kött (människor), en vindpust som blåser förbi och är borta.

Hur ofta gjorde de inte uppror mot honom i öknen och gav honom sorg i vildmarken.

De återvände (gång på gång gick de tillbaka) till att pröva Gud (El) och begränsade (märkte med en signatur, ristade; sårade – hebr. tava) Israels helige. [5 Mos 1:19-23] [Verbet tava används bara här i GT. Det kommer från sista bokstaven i alfabetet (hebr. tav). Piktogrammet för bokstaven är ett kors, och betydelsen kan vara att märka eller staka ut en väg eller gräns, därav betydelsen att sätta en begränsning. Ordet (om det appliceras på en person) kan också vara att bli sårad och orsaka smärta, utifrån betydelsen att rista, se även 1 Sam 21:13; Hes 9:4.]

De kom inte ihåg hans hand, inte dagen då han befriade (återlöste) dem från deras åklagare,

hur han gjorde tecken i Egypten och undren på Soans fält.

Han vände deras floder till blod så att de inte kunde dricka ur strömmarna. [Ps 105:29; 2 Mos 7:17-20; Upp 16:4]

Han sände flugsvärmar bland dem som uppslukade dem [2 Mos 8:20-32] och grodor som fördärvade dem. [2 Mos 7:25-8:15]

Han gav också deras inkomst till larver (skadedjur som åt upp det som skulle bli deras skörd) och deras arbete till gräshoppor. [2 Mos 10:1-20]

Han förstörde deras vindruvor med hagel och deras sykomorträd med frost. [2 Mos 9:13-35]

Han gav också deras boskap till haglet och deras småboskap till eldens fördärv.

Han sände sin rasande vrede över dem, ilska och indignation och olycka, en lång rad av ondskans budbärare (änglar).

Han banade en väg för sin vrede. Han sparade inte deras själ från döden utan gav deras liv till pesten (farsoten).

Han slog allt förstfött i Egypten [2 Mos 12], förstlingsfrukten av deras styrka i Chams (Hams) tält. [Ättlingar till Noas andra son, 1 Mos 10:6.]

Men sitt eget folk lät han dra ut som en fårhjord (flock av småboskap), han ledde dem som en boskapshjord i öknen.

Han ledde dem tryggt och de fruktade inte men havet överväldigade deras fiender.

Han tog dem till sitt heliga område (gräns), bergen som hans högra hand hade fått.

Han fördrev hednafolken framför dem och tilldelade dem (hednafolkens landområden) som arvedel och lät Israels stammar bo i sina tält.

Ändå prövade och provocerade de Gud den Högste (Elohim Elion) och höll inte hans vittnesbörd (stadgar).

De vände tillbaka och handlade förrädiskt som sina fäder, de blev åsidosatta som en opålitlig pilbåge.

De provocerade honom med sina höga platser [offerplatser med ockulta avgudaoffer, se 5 Mos 12:2-3] och gjorde honom avundsjuk med sina snidade avgudar.

[Guds respons:] Gud (Elohim) hörde och blev vred och vände mycket hat mot Israel.

Han övergav tabernaklet i Shilo [i centrala Israel], tältet (tabernaklet) som han hade satt upp bland människorna. [Tabernaklet hade byggts i Sinai och förts med för att sedan placeras i Shilo när de kommit in i landet.]

Han lät sin styrka fängslas och sin ära gav han i åklagarens hand. [Profetisk underton om det som Jesus gjorde i samband med korsfästelsen.]

Han utlämnade sitt folk till svärdet och vredgades mot sitt arv.

Eld slukade deras unga män, och deras jungfrur hade ingen bröllopssång.

Deras präster föll för svärdet utan att änkorna sjöng några klagovisor. [1 Sam 4:12-22]

Sedan vaknade Herren (Adonai) upp som ur en sömn, som en mäktig man som återhämtat sig från vinets berusning.

Han slog tillbaka sina åklagare och lade på dem ett evigt förakt.

Dessutom avskydde (förkastade) han Josefs tält och valde inte Efraims stam.

Men han utvalde Juda stam, Sions berg [tempelberget i Jerusalem], som han älskade.

Han byggde sin helgedom som höjderna, som jorden som han grundat för evigt.

Han valde också David, sin tjänare, och tog honom från fårhjorden (flocken av småboskap),

från de diande tackorna. Han tog honom till att vara herde för Jakob, hans folk, och Israel, hans arvedel.

Han var en herde för dem med hjärtats integritet och ledde dem med skickligheten i sin hand.