Job37

Inför sådant bävar mitt hjärta och slår häftigt i mitt bröst.

Lyssna noga till dundret från hans röst, till mullret som går ut från hans mun.

Han sänder ut det över hela himlen, sina blixtar till jordens ändar.

Efteråt ryter dånet, han dundrar med sin väldiga röst, han spar inte på blixtarna när han låter sin röst höras.

Gud dundrar underbart med sin röst, han gör stora och ofattbara ting.

Snön befaller han: ”Fall över jorden!”, och regnet: ”Kraftiga skurar av regn!”

Han binder alla människors händer så att alla lär känna hans gärningar.

Vilddjuren drar sig in i sina gömslen, de blir kvar i sina hålor.

Stormen kommer från sin kammare, kölden kommer med nordanvinden.

Gud sänder frost med sin andedräkt, och de vida vattnen fryser till.

Han lastar skyarna med väta och sprider sina åskmoln vida omkring.

De far runt åt alla håll efter hans styrning och utför allt han befaller dem över hela jordens yta.

Han låter dem komma som straff, för att hjälpa hans land eller visa hans godhet.

Lyssna till detta, Job, stanna och tänk på Guds under!

Förstår du hur Gud styr dem och låter blixten lysa fram från sitt moln?

Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underverk,

hur dina kläder blir heta när jorden blir stilla under sunnanvinden?

Kan du, med honom, breda ut skyarna som ett valv, fasta som en spegel av gjuten metall?

Lär oss vad vi ska säga till honom, i vårt mörker har vi inget att lägga fram.

Ska det kungöras för honom att jag vill tala? Ingen ber väl om att bli slukad?

Ingen kan väl se på ljuset som strålar i skyarna när vinden har gått fram och skingrat dem?

Från norr kommer en glans av guld, ett skrämmande majestät omger Gud.

Den Allsmäktige kan vi inte finna, han är upphöjd i kraft och dom. Han kan inte kränka sin stora rättfärdighet.

Därför fruktar människorna honom. Han bryr sig inte om dem som tycker sig vara visa.