Job30

Och nu har de som är yngre än jag hånat mig, de vars fäder jag skulle ha ringaktat och placerat med mina fårhundar (vallhundar).

Till vilken nytta är deras händers styrka för mig? Män vars mogna ålder gått förlorad?

De är magra av brist och hungersnöd, de gnager på den torra marken, i den öde ödemarkens dysterhet.

De plockar (samlar) saltörter med malört bland snåren (buskarna) och ginstbuskarnas rötter är deras mat (bröd).

Från mitten (ordagrant: ryggen) [kroppens mitt, samhället] drivs de ut, de ropar över dem som en tjuv.

I dalens klyftor måste de bo, i hålor i marken och i klipporna.

I busksnåren skriar de, under nässlorna kurar de ihop sig (samlas de).

De är dårens söner, även skammens söner, de är utdrivna från landet.

Och nu har jag blivit deras nidvisa (hebr. negina), jag är ett pladder (prat, ordspråk – hebr. milah) för dem.

De avskyr mig, de flyr långt bort från mig och besparar mig inte att bli spottad i ansiktet.

Eftersom han har lossat min tältlina (hebr. jeter) [huvudlinan som höll uppe tältet, se Job 4:21] och plågat mig och de har kastat bort tyglarna framför mig.

Över min högra [sida – för att anklaga, se Sak 3:1; Ps 109:6] reser sig ungt slödder (hebr. pirchach), de snärjer mina fötter och de bygger upp sina fördärvliga stigar [belägringsramper, se Job 19:12] mot mig.

De gräver upp min stig (upptrampad gångväg – hebr. netivah), de förvärrar min olycka, de som själva ingen hjälp har. [Uttrycket kan tolkas att de gjort det själva utan hjälp, men troligare är det ett ordspråksliknande uttryck för sådana bedrövliga människor som ingen vill associera sig med. Ingen tjänare vill arbeta för dem.]

Som ett stort gap (genombrott, bräcka i en mur) anländer de, som ett oväder rullar de sig över mig.

Skräck har vänts mot mig, de jagar bort min ära som en vind och som ett moln försvinner min välfärd.

Och nu är min själ uthälld i mig, lidandets dagar har tagit sitt grepp om mig.

På natten blir mina ben genomborrade och faller av mig och mina muskler får ingen vila.

Med stor kraft är mina kläder vanställda, de binder mig som kragen på min mantel.

Han har kastat mig i dyn och jag har blivit som stoft och aska.

Jag ropar till dig men du svarar mig inte. Jag står upp och du ser på mig.

Du har vänt dig till att bli grym mot mig, med din mäktiga hand hatar du mig.

Du lyfter upp mig till vinden, du får mig att rida på den och du smälter (löser upp) min varelse (ordagrant: ämnena som jag består av, min kropp). [Ordet för att smälta betecknar en förändring som inte går att stå emot. Job skakar av skräck och kan inte göra någonting åt situationen.]

Jag vet att du vill föra mig till döden och till det utvalda huset för alla levande.

Förvisso, skulle inte han [en bruten man – Job] sträcka ut sin hand från ruinhögen, i sin olycka sända ett nödrop (hebr. shoa) till dem [feminin plural – kan syfta på gråterskor]?

Har jag inte gråtit på olyckans dag? Min själ har sörjt för den fattige.

När jag skådade efter gott, kom ondska och när jag väntade på ljus, kom mörker.

Mitt inre kokar och vilar inte, lidandets dagar har kommit över mig.

Jag går sörjande utan värme. Jag står upp i skaran och ropar på hjälp.

Jag har blivit en bror till schakalen och en kompanjon till strutsarna.

Min hud är svart och faller av mig och mina ben brinner av hetta.

Därför är min kinnor-harpa vänd till sorg och min flöjt till en gråtande röst.