Job15

Sedan tog Elifaz – temaniten [Job 2:11], till orda och sa [svarade Job]:

Ska en vis [man som du Job] svara med ”blåsig” (flyktig – hebr. roach) kunskap och fylla sitt bröst med [den heta förtärande] östanvinden (hebr. qadim)? [Elifaz verkar nappa på Jobs uttalande i Job 6:26.]

Ska han diskutera prat (hebr. milah) utan vinning (ord som inte gör någon nytta) och med ord som inte kan göra honom gott?

Ja, du gör gudsfruktan om intet och hindrar begrundan (reflektion) inför Gud (El).

Eftersom din missgärning (hebr. avon) lär din mun och du väljer listighet till tungan. [Elifaz anklagar Job för att tala utifrån synd, inte visdom. Samma ord som användes om ormens ”listighet” (hebr. arom i 1 Mos 3:1) används här.]

Din egen mun fördömer dig och inte jag, dina egna läppar vittnar mot dig.

Är du den första människa (hebr. adam) som föddes, eller kom du till före höjderna?

Har du lyssnat på Guds (Elohas) rådslut? Har du hållit tillbaka visheten till dig själv?

Vad vet du som vi inte vet? Vad förstår du som inte finns i oss?

Bland oss är både den gråhårige och åldringen (den skröplige – hebr. jashish), män med långt fler dagar [högre ålder] än din far [och därmed visare].

Är Guds (Els) rådslut för små för dig och är orden varsamma med dig?

Varför bär ditt hjärta bort dig? Och varför blinkar dina ögon?

Eftersom du vänder din ande [stormar som en vind – i vrede] mot Gud (El) och låter sådant prat komma ut från din mun.

Vad är en man, att han skulle vara ren, och han som är född av kvinna, att han skulle vara rättfärdig?

Se, i sina heliga har han ingen tillit, himlarna är inte rena i hans ögon.

Hur mycket mindre den som är avskyvärd och oren (moraliskt korrupt, är härsknad och stinker – hebr. alach), en man som dricker orätt (ondska – hebr. avlah) som vatten.

Jag ska visa dig, lyssna till mig och det jag skådat ska jag återberätta för dig.

Vilken vis man har berättat om det och inte dolt det från sin far?

Till dem, bara (endast) till dem, är landet givet och ingen främling passerar ibland dem.

Alla sina dagar våndas den onde med smärta och antalet år som är reserverade till (alternativ översättning: dolda åt) förtryckaren.

En skräckens röst är i hans öron, med framgång ska fördärvaren komma över honom.

Han tror inte när han återvänder från mörkret att svärdet väntar på honom.

Han vandrar hit och dit efter bröd. Var? (Var finns det?) Han vet att hans mörka dagar är i hans hand.

Fruktan och trångmål tränger honom, det övermannar honom som en kung redo för krig,

eftersom han har sträckt ut sin hand mot Gud (El) och till den Allsmäktige (Shaddaj) i sin styrka.

Han [den ogudaktige] springer mot honom [Gud] trotsigt (med styv nacke) med sina tjocka, starka (välvda, rundade) sköldar (hebr. magen).

För han har täckt sitt ansikte med fett (fetma, överflöd) och låtit sina höfter bli överviktiga.

Och han bor i öde städer, hus som ingen vill bo i, som är redo att bli stenhögar.

Han ska inte bli rik, hans ägodelar ska inte bestå och avkastningen ska inte sträcka sig till marken.

Han ska inte lämna mörkret, lågan ska torka ut hans grenar och hans muns andedräkt ska tas bort.

Låt honom inte lita på tomhet (falskhet, fåfänga – hebr. shav) för tomheten (falskheten, fåfängan – hebr. shav) ska bli hans belöning.

Hans dag ska inte bli full och hans gren ska vara utan löv.

Han ska skaka av sig de omogna druvorna som vinstocken och ska kasta av sig blommorna som olivträdet.

De gudlösas församling ska bli öde och eld ska förtära bestickarnas tält.

De blir gravida med missfall och föder synd och deras buk förbereder bedrägeri.