Domarboken5

Den dagen sjöng Debora och Barak, Abinoams son, denna sång:

När härförare anför i Israel, när folket villigt offrar sig – lova Herren!

Hör, ni kungar! Lyssna, ni furstar! Jag vill sjunga, sjunga till Herren, jag vill lovsjunga Herren, Israels Gud.

Herre, när du drog ut från Seir, när du gick fram från Edoms land, då bävade jorden, då strömmade det från himlen, då strömmade vatten från molnen.

Bergen skalv inför Herrens ansikte, Sinai inför Herrens, Israels Guds, ansikte.

I Shamgars dagar, Anats sons, i Jaels dagar låg vägarna öde. Vandrarna måste gå omvägar.

Inga ledare fanns, inga i Israel förrän jag, Debora, trädde fram, trädde fram som en moder i Israel.

Man valde sig nya gudar, då nådde striden ända till portarna. Men varken sköld eller spjut fanns att se bland Israels fyrtiotusen.

Mitt hjärta tillhör Israels furstar och dem bland folket som villigt offrade sig. Lova Herren!

Ni som rider på vita åsnor, ni som sitter hemma på mattor och ni som vandrar på vägen, sjung!

När man sjungande delar byte mellan vattenhoarna lovprisar man Herrens rättfärdiga gärningar, hans styres rättfärdiga gärningar i Israel. Då drog Herrens folk ner till portarna.

Vakna, vakna, Debora! Vakna, vakna, sjung din sång! Res dig, Barak! Ta dig fångar, du Abinoams son!

Då satte folkets överlevare de tappra till anförare, Herren satte mig till anförare över hjältarna.

Från Efraim kom män med rötter i Amalek. Benjamin följde dig med dina skaror. Från Makir kom furstar ner och från Sebulon män med ledarstav.

Furstarna i Isaskar slöt sig till Debora, och liksom Isaskar gjorde också Barak, ner i dalen skyndade man i hans spår. Bland Rubens ätter höll man stora rådslag.

Varför satt du kvar bland dina fållor och lyssnade till flöjtspel vid hjordarna? Bland Rubens ätter hade man stora överläggningar.

Gilead stannade på andra sidan Jordan. Och Dan, varför dröjde han vid skeppen? Asher satt kvar vid havets strand, vid sina vikar stannade han.

Men Sebulon var ett folk som föraktade döden, likaså Naftali på slagfältets höjder.

Kungar drog fram och stred, då stred Kanaans kungar vid Taanak nära Megiddos vatten, men silverbyte vann de inte.

Från himlen fördes strid, stjärnorna stred från sina banor mot Sisera.

Floden Kishon svepte bort dem, urtidsfloden, floden Kishon. Framåt, min själ, med kraft!

Då stampade hästarnas hovar, hans starka hingstar jagade framåt, framåt.

Förbanna Meros, säger Herrens ängel, förbanna, ja, förbanna dess invånare eftersom de inte kom till Herrens hjälp, till Herrens hjälp bland hjältarna.

Välsignad framför andra kvinnor är Jael, keniten Hebers hustru, välsignad framför alla kvinnor i tält.

Vatten begärde han, hon gav honom mjölk, bar fram gräddmjölk i högtidsskålen.

Hon räckte sin hand efter tältpluggen, sin högra hand efter hammaren. Med den slog hon Sisera och krossade hans huvud, spräckte hans tinning och genomborrade den.

Vid hennes fötter kröp han ihop, låg och blev liggande. Vid hennes fötter kröp han ihop och låg. Där han kröp ihop, där låg han utslagen.

Ut genom fönstret blickade Siseras mor, hon ropade gällt genom gallret: ”Varför dröjer hans vagn? Varför hörs inte vagnshästarnas hovar?”

Då svarade hennes klokaste hovdamer, och själv gav hon sig samma svar:

”Säkert fick de byte och delar det nu, en flicka eller två åt varje man, färggrant byte för Siseras räkning, färggrant byte av brokiga tyger, en brokig duk eller två för de fångnas halsar.”

Så ska alla dina fiender förgås, Herre. Men de som älskar honom ska bli som solen när den går upp i sin kraft. Och landet hade nu ro i fyrtio år.