Jag sträcker mina händer mot dig i bön, min själ (mitt inre; hela min varelse) längtar efter dig som uttorkad jord ... [Meningen är inte fullständig, det är en ”aposiopesis”. I stället för att beskriva hur uttorkad jord längtar efter vatten vill psalmisten att läsaren ska skapa en inre bild av torr jord som i glödhet värme desperat törstar efter vatten. Ett exempel på svenska är uttrycket: ”vänta bara ...” I stället för att avsluta meningen lämnas rum till läsarens fantasi att lägga till egna ord och då förstärks vad som just sagts.] Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.] Del 2 [Nu i vers 7-12 staplas i snabb följd tolv uppmanande verb i en desperat vädjan till Gud:]
I stretch forth my hands unto thee: my soul thirsteth after thee, as a thirsty land. Selah.