[Här inleds den andra övergripande litterära enheten i och med att toledot-formeln används första gången, se 1 Mos 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2 och bokens inledning. Denna nya enhet är litterärt starkt sammanlänkad till skapelseberättelsen på flera sätt: - De tre huvudord som avslutar skapelseberättelsen – skapa (hebr. bara), Gud (Elohim) och färdigställa (hebr. asah) – återkommer direkt i den första meningen, men i varierad ordning (jfr 1 Mos 2:3 och 1 Mos 2:4). - Den inledande meningen i bägge berättelser har sju ord (jfr 1 Mos 1:1 och 1 Mos 2:4). - Liksom i skapelseberättelsens första mening förekommer ”himlar och jord”, men nu varierat, skrivet i omvänd ordning och utan bestämd artikel. - Bägge berättelserna inleds med samma allitteration (två ord som börjar på samma bokstav, i detta fall b): bereshit bara, respektive behibaram bejom. - Ordet dag är ett centralt begrepp i skapelseberättelsen, det finns också i den första meningen som bejom som ordagrant är ”den dag”. I det här sammanhanget har bejom betydelsen ”när” på svenska. - Det enda ord som inte förekommer i skapelseberättelsen är Guds personnamn JHVH. Här i Edenberättelsen specificeras att den Gud som avses verkligen är JHVH och ingen annan. Båda berättelsernas introduktioner har många likheter. Först finns ett konstaterande vad gäller tid ”i begynnelsen” (1 Mos 1:1) och ”vid skapandet av dem” (vers 4b), alltså under den pågående processen. Sedan beskrivs situationen i något negativa termer ”men jorden var öde och tom” (1 Mos 1:2a) och ”men ännu var inte all vegetation där och det hade inte regnat” (vers 5). Sist kommer en positiv avslutning ”Guds Ande hovrade över vattnen” (1 Mos 1:2b) och ”ett flöde steg upp från jorden och vattnade den” (vers 6). Denna första toledot-enhet består av två huvuddelar som har samma tema: Edenberättelsen (kap 2–3) och Historien om Kain och Abel (kap 4). Här ges bakgrunden till hur världen kan se ut som den gör i dag om Gud är både allsmäktig och god. Människan valde att inte följa Guds goda föreskrifter utan valde istället olydnadens väg med de följder som synden alltid får: skadade eller förstörda relationer till Gud, andra människor och naturen. Men i allt detta lyser Guds oförtjänta nåd igenom och löftet om en frälsare lyser starkt i mörkret. Edenberättelsen är ingen andra skapelseberättelse även om människans skapelse nu beskrivs mycket mera detaljerat än i den övergripande skapelseberättelsen. Att författaren återvänder i tid till något som föregår vad som redan beskrivits förekommer även i Noas söners fortsatta historia (1 Mos 10:1-11:9) som först beskriver hur mänskligheten spridits ut över jorden varefter det i 1 Mos 11 konstateras att alla människor fortfarande bodde i samma område. Genom berättelsen om Babels torn i kapitel 11 ges orsaken till den situationen som beskrivits i kapitel 10.] Edenberättelsen Introduktion Detta är den fortsatta historien (berättelsen – hebr. toledot) om himlarna och jorden. Vid skapandet (hebr. bara) av dem – när Herren Gud (Jahveh Elohim) färdigställde (höll på att göra, insätta, organisera – hebr. asah) jord och himlar,
¶ These are the generations of the heavens and of the earth when they were created, in the day that the LORD God made the earth and the heavens,