I Hebron regerade han [först] över Juda i 7 år och 6 månader [ca 1010-1002 f.Kr.], och i Jerusalem regerade han [sedan] 33 år över hela Israel och Juda [ca 1002–970 f.Kr.]. [ Khirbet Qeiyafa – En stad som visar på Davids växande rike Fram tills fyndet i Tell Dan 1993 i norra Israel som nämner ”Davids hus” fanns det inga arkeologiska belägg för att David har funnits. Utgrävningar 2007-2013 i Khirbet Qeiyafa, som ligger i Elah-dalen (nära Azeka där David slog Goliat), visar hur det enade riket Israel under Davids tid (ca 1010–970 f.Kr.) expanderade och stärkte sin ställning genom att nya befästningsstäder byggdes som försvar mot filistéerna. Staden var bebodd endast en kort period på 20-30 år under den senare delen av Davids regeringstid. Staden förstördes 980-970 f.Kr. Ofta har dateringar gjorts endast med hjälp av keramikfynd, men i Khirbet Qeiyafa fann man ett 20-tal olivkärnor som man kunde analysera med hjälp av kol-14 metoden vilket möjliggjorde en så exakt datering. Det som även var avgörande för dateringen är det faktum att staden var bebodd endast en kort period varefter den övergavs under lång tid. Staden visar alla tecken (typ av mur, stadsplanering, frånvaro av benrester från gris, typ av lerkärl, osv) på att vara en judisk stad och inte en filisteisk eller kanaaneisk. Platsen är strategiskt viktig, den ligger en dagsmarsch både från Jerusalem och Hebron. Den är en gränsstad mot filistéerna (12 km till Gat västerut). Fynden har lett till att arkeologer nu också bättre kan identifiera städer från samma period vid andra utgrävningar. Några av dem är: Beit-Shemesh (lager 4), Tell en-Nasbeh, Chirvet ed-Davara, Chirvet al-Raj (2019) och Lachish (lager 5, 2023). Muren är en så kallad kasemattmur (dubbelmur). Den tekniken användes i israeliska städer, men inte i filisteiska eller kanaaneiska. Specifikt för Juda är att muren var integrerad i boningshusen där den kunde användas som förrådsrum. En tjockare mur är visserligen starkare, men fördelen med denna ihåliga konstruktion (i detta fall var bredden på den yttre 1,5 meter och den inre 1 meter) är att den går snabbare att bygga. Fynd visar att fyra grupper byggde muren och utgick från var sin sida av de två portarna. Allt pekar på en central administration som planerade byggandet av staden. Mellan 2007 och 2013 har en fjärdedel av staden grävts fram (vilket är mycket i arkeologiska sammanhang). Över 400 000 lerskärvor och 693 handtag från stora lerkärl har hittats. Sådana kärl användes av en central administration, där tomma kärl skickades ut för att fyllas, och fungerade som en slags beskattning. Här i Elah-dalen odlades mycket av den spannmål som behövdes för att försörja det växande riket. Bland de mer spektakulära fynden är en inskription med namnet Esh-Baal, samma namn som Sauls fjärde son (1 Krön 8:33). Av de tusentals namn som hittats på andra inskriptioner från platser i Israel, är det första gången detta namn upptäckts. Det stämmer även in tidsmässigt med de personer i Bibeln som har det namnet. Personnamn som inkluderar Baal, som betyder ”herre” men även användes om kanaanéernas gud, förekommer inte längre efter 900-talet f.Kr. i Bibeln. Man har även hittat 12 mycket små vikter som alla har en rundad överdel och en platt bas. De användes för att väga dyrbart material, som metaller, juveler eller kryddor. De är alla olika fraktioner av vikten shekel (11,5 gram). Innan det här fyndet, var en vanlig uppfattning att det här exakta måttsystemet började användas först under 600-talet i Juda. Andra tecken på att staden hade en aktiv och välutvecklad kommers är vackra kärl från Cypern och skarabéer från Egypten. Dessutom har även många metallföremål hittats, bl.a. 15 dolkar, 10 pilspetsar, 3 svärd samt en bronsyxa.] David intar Jerusalem (1 Krön 11:4-9) [Jerusalem, även omnämnt som Jevus (Jos 15:8), ligger strategiskt längs med den östvästliga vägen från Jeriko till hamnstaden Joppe och den nordsydliga patriarkernas väg från södra Juda till Galileen i norr. Under domartiden hade staden blivit slagen och delvis nerbränd av Juda (Dom 1:8). Direkt efteråt, i Dom 1:9-10, berättas dock att de drog vidare för att strida i andra områden. Staden kunde därför återtas och byggas upp igen av jevusiterna. När David nu drog upp mot staden var den 10-15 hektar stor och låg på den sydöstra bergsryggen söder om tempelberget (utanför de medeltida murarna som idag omsluter staden). Antalet invånare innanför murarna var ett par tusen, men i dåtidens städer var det vanligt att en betydande del av invånarna bodde utanför de egentliga stadsmurarna, endera i enkla hus eller som semi-nomader. Det betyder att antalet människor som hade den jevusitiska staden som sitt ”hem” kan ha varit betydligt fler. Att det var så, vittnar de enorma befästningsverken man lyckades bygga redan på patriarktiden om. Staden var väl befäst med vattenförsörjning från Gichonkällan på den östra sidan. De branta dalsidorna ingick i stadens försvarsverk. Den enda sidan av staden som inte hade något naturligt försvar var den som vette mot norr, och här hade man byggt särskilt starka murar.]
In Hebron he reigned over Judah seven years and six months: and in Jerusalem he reigned thirty and three years over all Israel and Judah.